~~RÖJERÅSEN~~

En byhistorik över 1000 år 

Av Rolf Lindgren

  

Röjeråsen består av flera numera sammanväxta bydelar. Liden och Flinkgårdarna bildar den nedre delen av byn. Övre byn är det ursprungliga Röjeråsen. Byns högst belägna del, Holen, ligger ca 330 m över havet och 170 m över Siljan. Holen var troligen den tidigast bebyggda delen av Röjeråsen.

 

 

Bynamnet 

Det finns ingen säker uppgift om varifrån bynamnet Röjeråsen kommer. Sannolikt har namnet inget med verbet röja att göra. På rättviksmål heter byn ”Reråsn” och namnet tros av ortsnamnsforskare ha samma ursprung som Rejsjön och Rejån, nämligen från den dialektala benämningen på vass (rär). Ett alternativt ursprung skulle kunna härledas ur substantivet ”ria” – en lada eller litet hus med eldstad, där man torkade säd. Förr fanns gott om sådana torkhus intill åkrarna i Röjeråsen.

 

Holen är ett vanligt namn i Dalarna och är oftast benämningen på den högst belägna delen i en by. Liden kommer ur lid som betyder sluttning eller bergssida. Ursprunget till bynamnet Flinkgårdarna är de två gårdarna till släkterna Flink (nuvarande Rastmans och Hampus) på ömse sidor om vägen mot Tammeråsen. 

 

Vägarna i äldre tid 

En betydelsefull väg i västra Rättvik var tidigare den s k Allmänvägen, eller Allemansvägen som den också kallades. Vägen utgjorde förr den naturliga huvudvägen och förbindelseleden mellan orterna norr resp. söder om Siljan. Allmänvägen fick militär status som Kungsväg på 1600-talet och har senare även blivit känd som Orsa kompanis marschväg. Från Vikarbyn följer vägen i stort sett gamla Röjeråsvägen genom Kalkbackarna - Östra Röjeråsvägen - Tjôrkgâtu - Gamla vägen - Dônåbåkkar - Tammeråsvägen till Tammeråsen och därifrån vidare till Ingärdningsbodarna, Brunnvasselbodarna, Mora och Orsa.

En annan färdled av gammalt datum är den klövjestig som löpte väster om Röjeråsen och som sannolikt började användas i samband med postväsendets inrättande under senare delen av 1600-talet. Den utgick troligen från poststället i Vikarbyn och man kan här och där ana stigen i form av en hålväg – ett grunt dike i terrängen. Särskilt tydligt syns den i skogen nordväst om ”Kolugnarna” i Västbjörka. Den fortsätter därefter på en kavelbro över Vattuänget och sedan över Lisslid för att passera Rejån i trakten av den gamla stenbron. Den fortsatte därefter sannolikt till Knollbodberget där det fanns ett rastställe med gästgiveri, som man fortfarande kan se rester av.

Ännu en gammal väg, som förband Västbjörka med västra Liden, var Vattuängsvägen. Den börjar vid gamla majstångsplatsen och fortsätter som Kallusgatu in bland gårdarna och därefter utefter åkerkanterna in i skogen mellan Västbjörka och Liden. Vägen kommer fram på Långåkersvägen och har använts ända in i modern tid.

En betydelsefull väg inne i själva Röjeråsen var tidigare ”Tjôrkgâtu” (Kyrkvägen). Östra Röjeråsvägen, som nu är huvudväg genom Holen, var sannolikt mera av karaktären åkerväg fram till dess att denna del av Röjeråsen bebyggdes, dvs fram till mitten av 1800-talet. Delar av Kyrkvägen, närmast bystugan, har nyanlagts under senare tid.

 

Det sentida vägnätet 

Busstrafiken och bilismens framväxande ställde under början av 1900-talet allt större krav på framkomligheten på vägarna. Röjeråsvägen – Tammeråsvägen rätades och nyanlades till stora delar under 1910- och 20-talen från Åstäppan via Folkskolan – Sågen – Flinkgårdarna – Stånkvägen fram till mynningen av vägen från Dônåbåkkar.

Wilken Wilkenson var under 1930-talet upphovsman till flera vägprojekt i och i närheten av Röjeråsen, t ex den nya vägsträckningen på Östra Röjeråsvägen, från ”vägskälet” strax norr om Stensbäcken, förbi Banberget och ner till Vikarbyns mera västligare delar. Den tidigare vägförbindelsen gick genom Kalkbackarna. Även ”Nir väjôn” (Nya vägen) i själva byn kom till på Wilken Wilkensons initiativ. Vägen möjliggjorde att bussen lättare kunde ta sig från Sågen upp till byns övre del.

 

De första bosättningarna 

Det finns inga arkeologiska fynd eller skriftliga källor som kan berätta om Röjeråsens tidigaste historia, men man kan förmoda att det har bott människor i byn under mycket lång tid. Enligt en muntlig tradition skall de första röjeråsborna ha varit utflyttade bönder från Viken (Vikarbyn) som till en början använde åsen som fäbodar. Lika troligt är att åsen kan ha koloniserats av norrifrån kommande jägarfolk, kanske redan under förhistorisk tid.

Det finns en gammal begravningsplats utanför den nuvarande bebyggelsen i Röjeråsen. Området, som kallas Nyänget, är beläget utefter den gamla körvägen förbi slogområdet Ljusgrav och drygt halvvägs ner mot Rejsjömyren. Ända in på 1950-talet var området ängsmark och själva begravningsplatsen bar då tydliga spår av mänsklig verksamhet med små kullar, uppkastade rösen och svackor i marken. Platsen är idag skogbeväxt och svår att återfinna. Enligt ett gammalt talesätt ”ligger det hedningar begravda nedanför Ljusgrav”. En arkeologisk undersökning skulle kunna ge ytterligare information i frågan.

I början av 1300-talet var Rättvik fortfarande en del av Leksands socken. Rättviks kyrka byggs troligen någon gång mellan 1325 och 1350 och sannolikt bildades Rättviks socken strax därefter. Flera rättviksbyar som t ex Glistjärna, Nittsjö och Sätra omnämns i medeltida dombrev så tidigt som 1320. Troligen fanns det bofasta invånare även i Röjeråsen vid denna tid, även om dessa människor inte lämnat några spår efter sig i arkiven.

År 1350-51 drog Digerdöden fram över landet. Man har beräknat att minst en tredjedel av Sveriges befolkning dog av farsoten, som lämnade hela landsändar öde. Det finns inga uppgifter om hur Rättvik drabbades, men för bygden liksom för landet i sin helhet började nu en stagnationsperiod som varade i ungefär 150 år. Först i början av 1500-talet hade landet återhämtat sig till samma befolkningsantal som före 1350.

1500-talet var på det hela taget en bra tid i Sverige med snabb befolkningstillväxt. Man bröt mark för nyodling och det var också vid denna tid gårdarna började byggas i den karaktäristiska fyrkantformen. Genom hemmansklyvningen och flerhushållet växte gårdarna ut till klungor och byarna började ta form. Det är sannolikt att Holen, vissa klungor i mellersta och norra delarna av övre byn samt de centrala delarna av Liden hade bykaraktär redan under 1500-talet. Gamla anor har också en annan, numera obebyggd del av övre byn, nämligen Lindgårdarna (Lindorne) som låg norr om Vallen. En husgrund med rester av en jordkällare är allt som återstår av denna bebyggelse.

 

Utefter den gamla, numera delvis igenväxta Kyrkvägen (Tjôrkgâtu) i övre byn, låg förr en hel klunga gårdar som nu alla är borta. En annan övergiven bydel är Åsen som låg på vägen mot Västbjörka. Namnet lever kvar i ”Åstäppan” och ”Åsåkrarna”. Även här finns vissa rester kvar som visar var gårdarna har legat. Dessa ”Åsgårdar” är sannolikt avknoppningar från den äldsta Åsgården på Holen i övre byn.

 

Namnet Röjeråsen förekommer första gången i skrift i jordeböckerna från Gustav Vasas tid. I skattelängden 1541 omnämns t ex en Holle Erik i Röjeråsen, dvs skattebonden Erik, som bodde på Holen. 1545 års längd berättar om Lasse och Hans i Lidh (Liden). År 1549 fanns 12 skattehemman (nominati) i Röjeråsen och Liden tillsammans. Ett skattehemman omfattade ofta storfamiljer med flera hushåll under en och samma husbonde.

 

Från senare delen av 1600-talet finns flera källor med uppgifter om byn och dess innevånare. De äldsta kartorna över Rättviks socken, Hans Anderssons och Göran Holstenssons kartor från 1667 resp. 1668, har bägge 17 gårdsmarkeringar för Röjeråsen. Som jämförelse kan nämnas att Vikarbyn endast hade 12 gårdar vid samma tid.

 

Den första husförhörslängden från Rättviks församling daterar sig från 1680-talet. Husförhörslängderna ger möjlighet att mera exakt beräkna antalet invånare. År 1680 omfattade byn tre delar: Röjeråsen (övre byn inklusive Lindorne och Holen) med 21 hushåll och sammanlagt ca 130 invånare. Liden hade vid samma tid 10 hushåll och ca 40 personer och Åsen 3 hushåll om sammanlagt 12 personer. Redan i slutet av 1600-talet bodde det alltså lika många människor i Röjeråsen som det gör i våra dagar!

 

De första husförhörslängderna berättar också om den krigiska stormaktstiden. Särskilt i Liden fanns förr många soldater. I den äldsta längden bokförs 197 rättvikare som ”förreste till Pommern och annorstädes ifron Sochnen skingradhe”. Pommern var svenskt sedan westfaliska freden 1648. Några av dessa emigranter var röjeråsbor.

 

Flera unga bybor stupade eller dukade under i olika farsoter i samband med kriget mot danskarna 1676-78. Sju röjeråssoldater antecknas döda ”in Scania” (i Skåne). Under 1690-talet inträffade flera missväxtår. I dödböckerna från denna tid anges ofta svält som dödsorsak.

 

Nära Röjeråsens högsta punkt på Holen fanns under slutet av 1600-talet en gård som ägdes av prästen Olaus Olai Dalecarlus, som var kaplan (hjälppräst) i Rättviks församling. Det växer ett stort buskage med förvildade körsbärsträd runt det stenröse som delvis täcker den forna gårdsplatsen. Prästen Olaus brukade inte jorden själv utan överlät gårdens skötsel till en arrendator (landbonde). Det finns flera ”Landbogårdar” från denna tid. En av dessa, Landbergs, ligger bara ett kort stycke därifrån.

 

Ett av 1600-talets mörkare inslag var trolldomsväsendet och häxprocesserna. År 1669 dömdes och avrättades mer än 20 kvinnor från Mora och Älvdalen. Morahäxorna halshöggs och brändes på bål på stranden utanför kyrkan. Det hela var ett "gräsligt skådespel" enligt ett samtida ögonvittne.

 

Året därpå kom häxpsykosen till Rättvik. Tre kvinnor; Holl Karin i Tammeråsen, hennes syster Holl Ingiel i Nittsjö samt Skägg Kerstin i Västanå dömdes till döden att ”å båle brännas” men domarna gick aldrig i verkställighet. Även Röjeråsen drabbades av vidskepelsen. Några barn i byn anklagade den gamla och svårt sjuka soldatänkan Anna för häxeri. Trots alla beskyllningar och prästens uppmaningar att göra en sann bekännelse vidhöll hon att hon var oskyldig. Hon fick också till slut nattvarden och kunde dö absolverad (utan skuld).

 

1700-talet innebar en kraftig befolkningsökning. Omkring 1770 var befolkningen nära nog fördubblad jämfört med vid seklets början. Efter ett par stränga vintrar och efterföljande missväxt inträffade åren 1772-74 hungersnöd och svåra sjukdomsepidemier bröt ut. År 1773 dog ungefär var tionde av Röjeråsens ca 300 bybor. I Kristoffers Hans Erssons familj avled mannen, hustrun Karin och två av barnen i difteri under våren. Endast 8-årige sonen Anders överlevde.

 

Byns centralpunkt i äldre tider var storhemmanet Gålämôs (Gårdens), som låg på västra sidan om Vallvägen i övre byn. Gården, som omfattade ett stort antal hus, ägdes och beboddes av släkterna Vilkens och Hanses. I Gålämôs fanns byns handelsbod och där inrymdes en tid även byskolan. Gården hade inte mindre än 7 st härbren. Vissa hus fanns kvar en bit i på 1900-talet men idag finns bara rester efter några husgrunder kvar.

 

En av gårdens mer bemärkta personer var Hanses Anders Ersson (1758-1826). Han hade öknamnet "Liuten" (uttalas Jotn) = Hanses-djävuln. Genom sin enastående affärsbegåvning och närmast osannolika tur, ansåg röjeråsborna honom stå i förbund med "den onde". Han hade i sin ägo en talisman, en lyckobringare, i form av en liten metallgubbe – den s k ”spirtusn". Gubben har gått i arv i släkten och finns i tryggt förvar hos en sentida ättling i Röjeråsen.

 

Hanses Anders var förutom handelsman även bankir – han lånade ut pengar mot hög ränta. De som inte klarade av att betala tillbaka lånen fick ofta lämna ifrån sig allt de ägde och hade. Hanses Anders blev med tiden mycket rik och egendomen, Röjeråsen nr 32, kom att omfatta en stor del av övre byns odlade jord samt stora skogsarealer. På sin dödsbädd berättade Hanses Anders för sina barn och barnbarn att han grävt ner en tunna med silverpengar under stallgolvet.

 

Hansessläkten hade förr en särställning i byn tack vare sin rikedom. Därigenom hade de även svårt att hitta jämbördiga partners vilket fick till följd att man ofta gifte sig inom den egna släkten. Ett sextiotal av Röjeråsens nuvarande invånare är ättlingar i rakt nedstigande led till Hanses Anders Ersson.

 

1800-talet innebar på många sätt en ny tid för byn, som fortsatte att växa till en av socknens största. Många nya hus och gårdar byggdes, särskilt i övre byn. Ny åkermark bröts. Flera myrar i byns närhet, t ex Rejsjömyren, dikades ut för att ge foder till kreaturen.

 

Ett viktigt dokument i Röjeråsens historia är storskifteskartan och därtill hörande handlingar från år 1834. Av kartan framgår att stora delar av övre byn fortfarande var obebyggd vid denna tid. Befolkningstillväxten under 1800-talets senare del var mycket snabb. Två skolor byggdes under 1880-talet. Befolkningen hade vid 1800-talets slut växt till över 500 personer. Byn hade blivit för trång och många unga människor, ibland hela familjer, flyttade ut från byn, de flesta till södra Dalarna eller till Stockholm.  

 

De senaste hundra åren 

Byn fortsatte att utvecklas under 1900-talet och hade ett tag flera affärer. H. A. (Hanses Anders) Andersson (Viltjamôs Andôs) hade affär i det som idag är Björkgården i övre byn. Under 1910-talet startade även Vikarby Handelsaktiebolag en filial i Röjeråsen. Denna förestods av Sand Oskar Olsson. När H. A. slutade som handelsman drev Kooperativa en tid affär i lokalerna. Ett nytt Kooperativa byggdes, men drevs bara några årtionden innan det upphörde i början av 1960-talet. Sand Oskars son, Bengt Sand, drev tillsammans med sin fru Lilian byns sista affär under olika namn tills denna slutligen lades ner 1986. Även skolorna är avvecklade sedan länge; småskolan upphörde efter vårterminen 1957 och folkskolan bara något år senare. Bägge skolhusen är numera privatbostäder.

 

Ett landmärke i byn var länge utsiktstornet, byggt 1928-29 på initiativ av ingenjören och uppfinnaren Wilken Wilkenson (Bilden tagen i början av 1930-talet). Tornet var under flera decennier ett populärt turistmål, men fick därefter förfalla och revs slutligen i februari 2008.
Tornets historia går att läsa på släkten Wilkensons hemsida www.wilkenson.se.
Vid bussvändplanen i övre byn fanns även Multi-Divi, en fabrik som tillverkade ett tabellverk med samma namn – en sorts föregångare till miniräknaren. Även Multi-Divi ägdes av Wilken. (bild på Multi Divi). Många röjeråsbor har varit anställda vid fabriken, som byggdes i mitten av 1940-talet och hade en kort men intensiv verksamhet. De sista åren var fabriken snickeri innan lokalerna förstördes genom eldsvåda i januari 1979.

 

 

1959 anlades byns ishockeyplan på Mossen (Môsin), till stor del med hjälp av frivilliga insatser. Tidigare hade man fått åka skridskor på Rejsjön. Röjeråsens Sportklubb fick då ett uppsving, som har hållit i sig ända in på 2000-talet. Sommartid används planen för fotboll och brännboll. En del av planen är ridbana.

 

Byns invånarantal har stadigt minskat under större delen av 1900-talet. Under 1990-talet vände befolkningsutvecklingen uppåt igen och invånarantalet nådde en topp på 212 fastboende år 2002 för att sedan vända neråt igen.

Röjeråsen har idag 2014 ca 180 åretruntboende. Om inget positivt händer för byn finns risk att invånarantalet sjunker ytterligare.